Den här veckan har varit bra, jag har varit bra, så kom fredagen... Jag skulle iväg på ett ärende efter att jag ätit lunch med mina härliga kollegor. Jag traskade på, upprymd och uppfylld av den peppiga musik som strömmade ur hörlurarna, stannade vid rödljuset och fixade till håret, tittade upp och frös till is. Där stod han, han som orsakade mitt tonårshjärta så mycket smärta, som fyllde mina tonårsnätter med så mycket skratt, som fyllde mina tonårstankar med så mycket osäkerhet. På en millisekund sköljde en miljard känslor över mig, jag andades in, andades ut, sträckte på mig och gick vidare i min vardag. Förundrad över hur någon kan rubba hela mitt jag efter så många år.
