Bts
Kategori: 2015
På tåget hem igår (som givetvis var i tid, universum har ju inget emot att vi åker rfån varandra) drabbades jag av en attackdepp. Alla glada dagar som den här sommaren bjudit på var som bortblåsta och allt gjorde plötsligt ont. Det gjorde ont att tänka, det gjorde ont att känna, det gjorde ont att andas. När tåget saktade in på Centralen visste jag inte vart jag skulle ta vägen, så jag tog mitt pick och pack, trotsade regnet och gick hem, tittade ut över ett trött Stockholm och försökte hitta det där pirret som nästan varit som en konstant de senaste månaderna, men det gick inte.
Istället accepterade jag den, deppen, tog den till mig och lät tårarna rinna när jag nått mitt hallgolv. Det känns lite bättre idag, men känslan i bröstet är kvar, som att någonting kommer att gå åt skogen snart.
Sånt får man egentligen inte skriva om, egentligen ska man skriva om hur bra saker är och låtsas som att depp inte finns. Egentligen ska man skriva om passet jag var på imorse, där jag var ensam och därför fick en PT-timme. Där jag övade pull'ups-teknik och det gick bättre och bättre. Att jag fick inte riktigt bra burpees och att min coach sa att jag föbättrades. Sånt ska man skriva om, för depp ger inga likes.
