L I N N

Veckan gick i en rasande fart och helgen hängde på. 

 

I fredags kom (äntligen) min soffa. Levkillarna kämpade upp den för fem trappor och släppte sedan ner den i lägenheten, den ena vände sig mot mig och frågade om jag var själv, varpå jag skräckslaget tittade på den inpackade bjässen som stod på högkant utan ben och svarade ja. De började skratta och ropade lycka till samtidigt som de gick ut genom dörren igen. 

Jahapp.

 

Fram med telefonen och börja ringa. Och ringa och ringa och ringa. Till slut svarade Mangan, han skrattade, om möjligt mer än levkillarna, mellan skratten frustade han fram att han är i Göteborg över helgen och avslutade senare samtalet med ännu ett lycka till. Tack, typ.

 

Ilskan över att det ska vara så himla svårt att vara självständig tog över och fick snilleblixten att slå till. En stund och fyra varv till sopstationen ett kvarter bort (inklusive en vilsegång) (mötte en granne i porten med allt mitt skräp, han skrattade han ockå, det är härligt att kunna sprida så mycket glädje...) var jag klar. Stolt som en tupp kröp jag sedan upp i min soffa för att njuta över min triumf; jag kan själv. Sen blev jag trött och gick och la mig.