Jag var som ett barn på julafton när jag mötte upp Lollo för frukost på Nybrogatan 38 imorse, efter att ha varit svältfödd på socialt umgänge (annat än TiVo) i över två dygn kändes det som att jag vunnit en miljon. Vi orerade över äggmackor och fyra liter te. Jag var en slagen hjälte redan när jag satte foten på jobbet men krigade mig igenom dagen och mötte sedan upp Malin för middag på Escalier. Det tyckte jag var en bra start på december och första dagen ute ur sjukstugan.
Känslan av ensamhet pikar när man ligger hemma sjuk en hel helg, helt isolerad från människor och ingen som kommer med kycklingsoppa (inte för att jag äter kycklingsoppa, men de brukar alltid komma med det i filmer) (och om någon skulle komma till mig med kycklingsoppa skulle jag förmodligen inte öppna, för då är det förmodligen ingen jag känner och det är ju läskigt att släppa in en sådan...).
En annan sak som pikar ens ensamhet är när de på pizzerian kan ens singelbeställning och vet vem man är.
En sådan helg har det varit, en ensam och snorig helg.
Jag måste erkänna en sak: jag har julpyntat. Jag vet att det är en dag för tidigt, men jag gjorde det ändå för att jag tyckte att jag förtjänade lite kul och mys mitt i all snuva. När jag vad klar och tittade mig omkring kände jag dock att det var ett misstag. Jag kände en gnutta stolhet över hur fint och mysigt jag hade gjort det när jag var klar med pyntandet, jag svängde ett varv runt lägenheten och njöt, sen kom jag på att det är INGEN annan än jag som ser denna mysighet och då kändes det meningslöst och hopplöst ensamt att stå i min fina nypyntade lägenhet.
Och så mitt i allt står en tomte och stirrar obehagligt på mig under sin luva.
I veckan ringde en telefonförsäljare till mig, i vanliga fall brukar jag lägga på illa kvickt när en sådan ringer, men denna gång förmådde jag mig inte att göra det. Han var så himla trevlig och fick mig att skratta flera gånger om. Så när jag la på hade jag köpt TiVo med 200 kanaler. Jag tittar inte ens på TV.
Nu har jag installerad härligheten och på kuppen möblerat om lite, den tar ju inte lite plats den där boxen. Nu är det jag och TiVo mot världen, för alltid (läs: i 12 månader, tills mitt abonnemang går ut).
Tillägg: han lurades, det är inte alls 200 kanaler, bara 165. Ovärt!
Jag hade landat i New York några timmar tidigare, klädd för Florida med regnet smattrandes mot fönstret. Jag skulle möta min mamma, men hennes flyg var försenat och jag kunde inte checka in utan henne. Istället hade jag vandrat runt på stan, gått till Broadway, med stora ögon hade jag lyssnat på staden och fascinerats av hur fantastisk den var. "Concret jungle where dreams are made of" blev mina ledord och jag drömmer fortfarande om den där underbara staden.
När jag kom tillbaka till hotellet hade mamma ännu inte kommit och jag såg ut som en blöt hund. Då tyckte receptionisten så synd om mig så hon gav mig rummet trots att hon inte fick, så jag fick duscha och lägga mig under det varma täcket en stund. Då tog jag denna bild.
Den påminner mig om att allt är möjligt, bara man ger allt. Den påminner mig också om hur viktig min familj är för mig, för att jag grät som ett barn både när mamma kom och när vi sa hej då några dagar senare. Och den kommande veckan, när jag var tillbaka i Florida, gick jag runt i en dimma av mamma-pappa-Leo-längtan.
När jag var lite, nu pratar vi dagisliten, ville jag bli en tiger när jag blev stor. Leva på savannen och vara randig (jag var inte helt påläst kring det där med att döda söta djur och äta rått kött). Tyvärr (eller?), kom verkligheten ikapp mig och jag tvingades ner på jorden, den jord där en människa inte kan bli en tiger. Att vill hon bli orangerandig får hon kleta in sig i en tub billig ”brun utan sol” som alla andra.
Under en period ville jag bli flygvärdinna, min bror och hans kompis skulle vara piloter och jag flygvärdinna på samma plan. Det var strax innan rockstjärnedrömmarna krossades av att jag helt saknar känsla för melodier (be mig nynna en låt så förstår du vad jag menar) (eller förresten, gör inte det. Ett tag ville jag bli klättrare, det var innan jag visste att det inte gick att tjäna pengar på att klättra på väggar, lyktstolpar, stolar, höst upp i lianer (och ge läraren hjärtklappning), dörrkarmar, osv., du fattar grejen.
Skådespelare, lyxhustru, hunddagisfröken, arkitekt, lärare, amerikan, brandman och utrikeskorrespondent är ett axplock av andra drömmar som passerat mitt hjärta.
För några år sedan bestämde jag mig för att bli kulturskribent, men knappt tre år senare sattes siktet på kommunikatör. Idag jobbar jag med marknadsföring och drömmer om att klättra inom det.
Vad är det som händer med våra drömmar egentligen? Blir vi mer realistiska? Sänker vi förväntningarna? Hur hamnar vi där vi hamnar? Vill vi alltid någonting nytt? Slutar vi någonsin drömma?
Jag skrev precis ett inlägg om hur seg denna vecka har varit, men så kom jag på att det är så tråkigt med någon som bara klagar och klagar och klagar, men behöver jag säga mer än November med typ fem soltimmar för att legitimera mitt klagande?
Igår brottades jag med mitt bokföringsprogram och skickade en miljard sms till Emma, min räddare i siffernöden. Det är bra att ha ekonomkompisar. "Äh, jag tycker att det är kul", sa Emma.
Nu ska jag röra mig mot stan och möta upp Skabbina för lunch och fönstershopping. Hej.
Roade mig med dessa imorse. Fast denna bild är gammal, så att du vet.
Jag tror inte att det här kommer att fungera, jag har försökt, jag har verkligen gjort det. Jag har haft överseende och jag har, gång på gång, tagit tillbaka dig trots att du inte alls förtjänar det. Det är som att du inte förstår att du förstör mig med det du gör, som att du inte bryr dig om att jag går längre och längre ner i förfallet.
Det gör så jäkla ont och ändå har jag inte förmått mig att lämna dig. Kanske för att jag är naiv och tror att det finns något gott i alla, men du får mig ändå att tvivla.
Förra året tog vi en paus från varandra, du och jag, vi valde att grubbla över livet på varsin sida av jordklotet, i hopp om att hitta en väg tillbaka, men ändå är vi här igen, du och jag. Här där jag önskar att jag skulle slippa vara, för att du drar livslusten ur mig och så ska det väl ändå inte vara?
Ibland är förnekelse bra, för att det får dig att orka gå upp på morgonen, men det ingen lär en om denna förnekelse är att den kommer ikapp dig, förr eller senare kommer den ikapp dig och drar ner dig i avgrunden av smärta och sorg.
I en relation ska man ge och ta, men just nu tar du bara, du tar att glädje ur mig likt en dementor och jag vet inte hur jag ska hantera dig längre. November, jag tror att det är dags att vi går skilda vägar.
Jag vaknade. Tvättade. Städade. Åkte till mina barndomskvarter och tillbringade dagen med mamma och hennes karlakarl. Vi åt brunch, tittade på film, åt middag och jäste i soffan. Det perfekta avslutet på en helg som ska ta mig tillbaka till gymmet efter feber och annat trams.
Riktigt töntigt att ha gymmet som mål och inte att må bra i ren allmänhet, men till mitt försvar måste man hålla fast vid de små glädjeämnena i helvetestider som dessa (läs: mörker, mörker och ännu mera mörker) (läs: svensk höst going on vinter) (läs: jag hatar det) (läs: blä).
Nu ska jag lägga mig och läsa innan John Blund kommer och gör min sällskap. Högst oklart varför jag alltid känner att jag måste förklara vad jag ska göra när jag slutar skriva, som att jag måste legitimera varför jag inte sitter och trycker på tangenterna hela natten.
Jag fortsätter med gamla Photo Booth-bilder i brist på annat. Denna går under mappen 2010, jag hade precis fotats som prinsessa för sådana där figurer du sticker huvudet i och fotas i. Fattar du vad jag menar? Jag hade i alla fall ett ton hårspray i håret och skulle precis bort till badet och lära barn streamline. (Mycket märkligt vad hjärnan väljer att lägga på minnet, livet kring denna bild är glasklar, medan jag inte skulle kunna lösa ett logaritmtal om så mitt liv hängde på det, trots att jag studerade mystieriet en hel termin...)
Det förra inlägget skulle ju inte alls upp här. Inte just nu i alla fall...
Jag mår bättre idag, med en näve alvedon och en balja kaffe lyckades jag ta mig till jobbet och tur var väl det för jag hade en dunderdag. Jag har ju sagt det många gånger, men jag kan inte säga det nog, jag ÄLSKAR att lyssna på människor som brinner för saker. Jag tycker att det är så otroligt inspirerande att prata med dessa människor och höra dem försvinna i sig själva en stund när de får orera om det som får deras hjärta att slå lite snabbare. Det fick jag göra idag, idag älskade jag mitt jobb lite extra mycket.
Nu sitter jag i soffan med tända ljus och en ansiktsmask som luktr honung. Jag tycker inte att honung luktar så gott... Om du undrar vad jag gör nu och vad mina luktsinnen uppskattar, eller snarare inte uppskattar.
I veckan skrev jag om mina kungliga mornar som innebar en lång frukost och tid för mig själv innan jag tog tag i dagens åtaganden.
Är det inte märkligt hur livet förändras på, vad som känns som, en dag till en annan? För bara några år sedan hade en kunglig morgon inneburit en halvtimmes extra sömn och en kaffe i farten från högskolans café.
Å andra sidan. För bara några år sedan var allting annorlunda. För bara några år sedan ägnade jag dagarna åt studentikost arbete, kvällarna åt plugg och nätterna åt något som bara dimman minner om. Varje vecka var en ny känsloberg-och-dalbana som ena stunden innebar glädjetjut och skrattattacker, medan den andra stunden fann jag mig själv på hallmattan med mascara på kinderna. Jag mådde som en Gud omgiven av mina skäggiga vänner. Jag fick mitt hjärta krossat och hämnades på oskyldiga själar som råkade komma i min väg. Varje dag var ett nytt drama. Ändå hade jag roligt mest hela tiden, även i stunder då hjärtat ville sprängas. Min högsta dröm var att få ett jobb på en tidningsredaktion i Göteborg och leva lycklig i alla mina dagar tillsammans med en man med västgötsk dialekt och en svart labrador.
Jag minns de dagarna med så mycket värme i bröstet, samtidigt som jag är så tacksam över att de dagarna är över, för att allting måste ta slut. Och även om jag inte har den blekaste aning om vart jag ska ta vägen idag och mina drömmar är lika oklara som ansiktet framför mig när jag tagit ut linserna på kvällen, så tror jag att det jag lever i nu är nödvändigt och att jag i framtiden tacksamt kommer att se tillbaka på detta. Mascaran stannar i alla fall på ögonfransarna och mitt hjärta är lagom helt. Resten kommer. Tror jag.
Mådde som en påse skit igår eftermiddag/kväll med feberfrossa och värk i hela kroppen. Tjoho, tänkte jag. Inte.
I natt sov jag 15 timmar och idag mår jag bättre, bortsett från migränanfallet från helvetet (smart tjej som sitter vid datorn då) och lite eftertrötthet. Jag jobbar hemma idag och planerar därmed att vara helt frisk imorgon, så att kroppen vet det. För nu har jag lyssnat på den och ställt in träningar (i plural) och sovit asamycket, med andra ord är det kroppens tur att lyssna på mig. Ge och ta, kroppen, ge och ta.
Det finns ju helt klart plus och minus med att sitta på ett kontor åtta till fem, mot att studera på valfri plats dygnet runt.
Plus: När jag går hem är jag klar för dagen (oftast), jag behöver inte känna att varje minut jag slappar är en minut som skulle kunna gå till att studera lite till. Plus: Jag är ledig på helgen (bortsett från enstaka undantag), jag har inga måsten, mer än att vila upp mig för kommande helg (definitionen av vila är oklar). Plus: När jag har semester är jag ledig, jag behöver alltså inte extrajobba för att klara hyran osv. Plus: Det är otroligt skönt att förlägga arbete på ett kontor, för det gör mitt hem till en fristad och inte en potentiell pluggstation. Plus: Jag tjänar pengar på det jag gör. Jag lever inte på ett lån som sedan hemsöker mig resten av livet (typ).
Minus: Jag kan inte skita i allt och ha en filmdag hemma i soffan mitt i veckan bara för att jag känner för det.
Nu har jag visserligen ett eget företag som lever 24/7 och inte tar semester, men bortsett från detta då...
Studerande tjej.
Kul kuriosa om denna bild: när jag kommit (vad jag tror är) halvvägs genom boken ser det ut som ett märkligt kapitelbyte. Så var inte fallet. Det var bokbyte. Det är en två i en-bok och jag hade precis läst ut den första boken. Nu kommer det kuliga: det var den andra boken vi skulle läsa. Inte en av mina stoltaste stunder. Som du ser tog jag till vinglaset och två minuter senare erkände jag mig besegrad och vi gick ner till nationen på hörnet istället.
Jag gjorde samma sak imorse som jag gjorde igår, men denna morgon innebar mer lidelse i all "mysighet". Dels var jag trött som ett as, dels överraskade jag av brutal träningsvärk i magen och dels började jag blöda näsblod mitt i all uppståndelse (aka mys) och fick ligga på hallgolvet med papper i näsan som en annan utböling.
Annars tycker jag att den där Taylor Swift är en taskig typ som tar bort sin musik från Spotify så att man tvingas lyssna på enstaka låtar på YouTube istället. Inte för att det påverkar mig, men jag tycker att det är taskigt mot de som lyssnar på hennes musik.
Jag hade en riktigt kunglig morgon. I vanliga fall tränar (också kungligt) jag på morgonen och tar sedan en proteinshake på väg till jobbet följt av en banan framför datorn, men denna morgon valde jag att skippa träningen eftersom att jag ska köra ikväll. Istället tände jag ljus, satte jag mig i soffan med min frukost, såg ett avsnitt av en serie som inte bör nämnas vid namn och drack te i lugnan ro. I två timmar insöp jag morgonen innan jag traskade till kontoret med schlager i öronen. En kunglig morgon!
På gårdagens spinningpass gick jag in i salen bakom en man som välte ner kvinnas vattenflaska vilket resulterade i att hennes cykel badade i vatten ca 30 sekunder innan passet började. Två problem med denna händelse: Problem 1: Kvinnan trodde att det var jag som skapade en mindre sjö och eftersom att det kändes som Linn 4år att säga "Det var han som gjorde det" gick jag bara förbi och satte mig på min cykel. Problem 2: Jag hade cykeln bredvid henne, alltså på behörigt avstånd för henne att skicka mördande blickar och höga suckar över dagens ungdom. Om blickar kunde döda hade jag förmodligen sprängts och fyllt hela salen (inklusive hennes spinninghav) med inälvor och dylikt.
Gubben som stod bakom kalabaliken sa bara "Oj..." och gick vidare.
Efter en sådan här pangveckan kan jag inte direkt säga att jag har ångest inför måndagen, för om livet kan vara så här bra är måndagar bra, om inte annat för att få perspektiv på allt bra.
Idag firade jag och min bror pappas dag med att ta honom på brunch vid vattnet i Hornsberg (kalla oss modiga som lämnade bekvämlighetszonen i öst), kvällen gick till tvätt och skruvande av IKEA-möbler (jag ska aldrig mer flytta!). Nu ska jag lägga mig och läsa (om du undrar).
Roade mig med dessa imorse. Fast denna bild är gammal, så att du vet.
